”Man ska inte gamla till sig”lanserades av 104-åriga Dagny Carlsson när hon sommarpratade. Detta som svar på hur man kan göra det bästa av ålderdomen. Lev med din tid, ta nymodigheter till ditt hjärta och och utmana dig själv genom att prova nya saker.

Det är nästan ofattbart: Dagny Carlsson föddes samma år som Titanic förliste i Atlanten, 1912. Hon har upplevt två världskrig, människan har klivit omkring på månen, Sverige har haft 26 statsministrar och det har skett en enorm teknisk revolution med internet och mobiltelefoner.

”Vi var nästan ett u-land när jag föddes. Det var inte mycket som var bättre förr. Möjligtvis brydde sig folk lite mer om varandra, men det var de så illa tvungna till eftersom det inte fanns någon social välfärd”, säger Dagny.

Själv började hon att blogga som 99-åring, efter att ha gått en datakurs. Hennes devis är: ”Man ska vara nyfiken, ta reda på saker och hänga med i tiden så man inte sitter som en nolla när folk pratar om saker och ting”.

Min första semestervecka var rena skräcken. I ett halvår hade jag gått och bävat för den och varit nära att boka av hela grejen. Men eftersom jag skulle resa med min dotter gick det inte för sig. Dessutom ska man inte "gamla" till sig i onödan.

Vi skulle ju förverkliga en gammal dröm och rida på Island. I fyra dagar och i en grupp för ”advanced riders”.

Och jag som knappt sett en häst sedan jag slutade rida regelbundet för 15 år sedan. Men att rida är väl som att cykla? Har man en gång lärt sig så sitter det där . . .

Men hur skulle jag komma upp?

Hur skulle jag palla sex timmars ridning om dagen?

Var jag dessutom inte för fet för en islandshäst?

Den gångna vintern var min mest inaktiva på decennier, vilket gjort mig såväl stel som fet. Fråga mig inte varför all träning lades på is, det bara blev så. Därför inleddes i våras intensiva förberedelser för att snabbt bli en ”avancerad” ryttare. Utan att besöka ett stall.

Vi fick en skrivbordscykel på jobbet och jag upptäckte snart att den nötte samma sittmuskler och rumpben som vid ridning. Jag skrev artiklar och ”red” på samma gång. Hade fullt sjå att inte smacka högljutt när cykeln började sacka. När ingen såg satt jag upp på en imaginär kuse. Flera gånger om dagen, oftast på jobbet. Det vill säga checkade av att jag kunde få upp vänsterbenet tillräckligt högt för att komma in med foten i stigbygeln. Och därefter ha tillräckligt med arm- och benmuskler för att hiva mig upp.

Jag tror inte att de såg mig. Eller också ringde någon företagshälsovården i lönndom och väste: ”Sätt Carina Glenning under lupp! Hon tror på allvar att hon är ute och rider, svingar sig upp på sin skrivbordscykel, tar tag i tangentbordet som om det vore tyglar och hävdar envist att hon skymtar Eyjafjallajökull bortanför dataskärmen, där borta där sportredaktionen sitter. Nu befarar vi att hon ska börja med hjälm, yla ’Gamle Svarten’ dagarna i ända och mata hårddisken med morötter”.

Hur det gick? Det ska jag berätta nästa vecka. Men alla övriga deltagare hade egna kusar i sin hemländer och namnet på min häst lugnade inte min rusande puls. Hekla.