ME/CFS är en neurologisk sjukdom (i Sverige ibland även kallad kroniskt trötthetssyndrom), och biomedicinsk forskning kring sjukdomen har bland annat funnit avvikelser i nervsystem, immunförsvar och hormonsystem.

Sjukdomen är kronisk, men pågående forskning ger hopp om bättre och effektivare behandlingar i framtiden.

Detta går att läsa på den hemsida som riksföreningen för ME-patienter uppdaterar med nyheter och annat.

Artikelbild

| Under tisdagen uppmärksammades den internationella ME/CFS-dagen genom att drabbade klädde sig i blått. 14-åriga Ada Weber Viskari från Motala gjorde det

14-åriga Ada Weber Viskari fick sitt liv totalt förändrat för två år sedan, när hon gick i klass 5 p Södra skolan.

– Det kom väldigt plötsligt. Jag började känna mig trött och jag fick väldigt ont i lederna i armarna och benen. Det kändes som att jag ständigt gick omkring med feber i kroppen. Efter att tag började jag svimma av helt oförklarliga anledningar och till slut förlorade jag medvetandet nästan en gång per dag. Det var hemskt jobbigt.

Det besvärliga tillståndet ledde till flera läkarbesök och de första teorierna var att Ada hade drabbats av någon form av reumatism eller epilepsi. Man diskuterade också kring följderna av en eventuell hjärnhinneinflammation.

Ingenting av detta visade sig vara rätt.

Ada Weber Viskare berättar vidare:

– När jag gick i sexan kunde det hända att jag satt och stirrade rakt fram och bara försvann i tankarna, liksom. Efteråt mindes jag inte ett dugg. Det var riktigt otäckt.

Till slut, efter nästan två års funderingar fram och tillbaka vad det var Ada hade drabbats av kom en privatläkare i Motala fram till att det var ME/CFS.

Läkarens teori bekräftades av sjukvården i Linköping.

– Jag kan bara gå halva dagar i skolan. Tröttheten och smärtan gör att jag inte orkar mer. Eftermiddagarna ligger jag mest hemma i sängen och vilar, säger Ada och berättar att hon tar sammanlagt tolv tabletter av olika preparat varje dag för att motverka de jobbiga symptomen.

Men medicinerna hjälper bara delvis.

– Det gör ont i kroppen hela tiden och tröttheten släpper aldrig helt och hållet.

Innan sjukdomen bröt ut var Ada Weber Viskari en aktiv ung tjej som spelade piano, gick på cirkusskola och utövade truppgymnastik.

Allt detta tvingades hon sluta med.

– Jag håller på med lite teater i Gryningen, mer orkar jag inte, säger hon.

Framtiden är mycket osäker och det är inte alls säkert att sjukdomen ger vika.

– Det finns fall där ungdomar blivit bättre när de börjat gymnasiet. Jag hoppas att så blir fallet även för mig, säger Ada och bjuder på ett litet leende.