Insändare I det allmänna kaoset inför en ny regeringsbildning har säkert ingen missat att drygt 25 procent av väljarna lagt sina röster på så kallade ytterlighetspartier. Vänsterpartiet och SD är tydligen pestsmittade då det inte är tänkbart att andra partier skulle ge dem något inflytande inom svensk politik. Situationen är så infekterad att debatten gått över till att handla om ”guilty by association” där man försöker smutskasta sina opponenter för samröre med de så kallade ytterlighetspartierna.

Jag skulle nog påstå att vi inte har något antidemokratiskt parti i riksdagen, Vänsterpartiet är inga stalinister och Sverigedemokraterna är inga nationalsocialister. Att man inte har samma politiska åsikter är en sak, att försöka demonisera de så kallade ytterlighetspartierna är en annan. Frågan är vilka som är antidemokrater, för det är knappast i demokratins anda att strunta i 25 procent av väljarkåren som röstat på de så förhatliga så kallade ytterlighetspartierna.

Fortsätter den här cirkusen kommer inte ens ett nyval att lösa situationen. Vi har haft både samlingsregeringar och blocköverskridande överenskommelser förut i svensk politik. Kanske handlar det bara om att inte tappa ansiktet, därav det fortsatta kaoset istället för att nå ett samförstånd så att landet får en regering.

En annan fråga är vad demoniseringen av Vänsterpartiet och SD får för konsekvenser i samhället, är deras väljare förhatliga människor som kan diskrimineras godtyckligt?

Vi skall nog alla tänka oss för, ta ett djupt andetag, och fråga oss vad vi vill ha för samhälle. En demokrati där folkviljan respekteras eller en åsiktsdiktatur. Demokrati handlar trots allt om att alla skall ha rätten att uttrycka sina åsikter.

JM Andersson