Ledare Talmannen Andreas Norlén har gett partierna ytterligare 48 timmar att komma överens. På fredag – och inte onsdag, som det tidigare var sagt – ska riksdagen rösta om Stefan Löfven, som lyckats sy ihop en överenskommelse med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men V gnisslar tänderna. Den så kallade januariöverenskommelsen innehåller nämligen en skrivelse som slår fast att Vänsterpartiet ska förvägras inflytande över politikens inriktning. På måndagen meddelade partiledaren Jonas Sjöstedt att V därför kommer att rösta nej.

Därmed föll Löfvens plan, åtminstone i detta format, eftersom den var beroende av V:s passiva stöd. Troligen öppnar Löfven för att mildra formuleringarna om uteblivet V-inflytande. Centern och Liberalerna har då inte mycket annat att göra än att acceptera det.

Vilken politisk inriktning kommer en V-modifierad version av S-MP-C-L-koalitionen slå in på? Stefan Löfven slits nu mellan två ytterligheter: Det parti som för den mest vänsterinriktade politiken i Sveriges riksdag, och de två partier som har den radikalaste ekonomiska högerpolitiken.

Det går dock inte att kraftigt öka utgifterna och samtidigt genomföra breda skattesänkningar. Löfven kommer att behöva kompromissa som han aldrig har kompromissat förr. Resultatet lär bli urvattnade överenskommelser eller handlingsförlamning, eftersom han kommer att få bannor vart han än vänder sig. Konsekvensen blir att samhällsproblem, som ökad brottslighet, sjunkande skolresultat och vårdköer, tillåts växa.

Varför har det blivit så här?

Mycket handlar om en felaktig politisk analys av de röd-grön-blå partier som ingår i överenskommelsen. Under hela den utdragna regeringsbildningen har C och L talat om att “stärka mitten” i svensk politik. Men att de självutnämnda mittenpartierna går ihop i regeringssamarbete är inte samma sak som att stärka mitten. Snarare tvärtom. Konfliktytan finns nu inte längre mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna, utan mellan en oklar samling i mitten, två högerpartier och ytterkanterna, som troligen kommer att växa. Det är inte omöjligt att SD och V på sikt tillsammans kan samla 35-40 procent av missnöjda väljare. Effekten av att “stärka mitten” blir alltså att mitten försvagas.

Enligt L-ledaren Jan Björklund är S-MP-C-L-samarbetet den stabilaste lösningen. Det är en märklig uppfattning. Det främsta dessa partier har gemensamt i denna överenskommelse är att de inte gillar Sverigedemokraterna. Men de väljargrupper som har “pro-SD” eller “anti-SD” som främsta politiska identitet är få. De flesta väljare ser sig antingen som vänster eller borgerliga. Precis som det var förr. Så länge man har dille på SD lär det dock bli svårt att förstå det. (Liberala nyhetsbyrån)