Inför varje ny mandatperiod är det generellt så att politikerna i landets många respektive kommuner sätter sig ner och i förväg enas om de villkor som ska gälla lokalt efter valet. Anledningen är att alla ska känna till spelreglerna i förväg och att de ska kunna diskuteras i lugn och ro, utan att partierna konkret ska befinna sig i en situation där en viss part garanterat är direkt berörd av ett visst villkor.
Så skedde också i Motala före valet 2018, då partierna enades om vad som skulle gälla för det politiska livet under 2019-2022. Därefter har det förts en återkommande diskussion kring konceptet insynsplatser, som Alliansen till slut på eget bevåg valde att införa. Det gav vågmästaren Sverigedemokraterna tillgång till vissa politiska arenor, som tidigare hade varit otillgängliga för dem utifrån övriga blocken.
Diskussionen om insynsplatser i nämnder och styrelser är fullt relevant, på ett generellt plan. Att små partier hamnar i ett oproportionerligt stort underläge just för att de är små är problematiskt och bör adresseras på lämpligt sätt. Det är definitivt så att demokratin skulle må bra av att även små och/eller utfrysta partier skulle kunna ta del av det som faktiskt sägs under många kommunalpolitiska sammanträden.
Underlag och dokument från tjänstepersoner i all sin ära, men att höra en livs levande människa berätta om ett ärende och få höra svar på de frågor som ställs från andra politiker kring detsamma är någonting helt annat än att läsa igenom papper eller digitala handlingar.
För att insynsplatser på riktigt ska bli ett verktyg för de mindre partierna, som annars riskerar att bli utan just insyn i stora delar av det politiska arbetet, behövs det ersättning även för insynsplatserna – åtminstone för förlorad arbetsinkomst. Människor som är aktiva fritidspolitiker måste kunna ta ledigt från jobbet utan att bli ekonomiskt lidande av det. Utöver det kan det diskuteras om det ska finnas någon annan typ av ersättning, men det blir en senare fråga.
Det som är underligt i sammanhanget är att det i fallet Motala inte handlar om insynsplatser i nämnder, utan i vissa arbetsutskott. Arbetsutskott är förberedande möten där ledande politiker i nämnderna, normalt ordförande och två vice ordförande, hanterar ärenden inför kommande ordinarie sammanträden. Det är förvisso inte en unik sak som Alliansen Motala har infört, men den är genomförd på ett ovanligt sätt.
Det som händer i Motala är någonting annat än den principiella förändring kring insynsplatser som diskuteras ovan. Det sammelsurium av förmöten och samtal som nu verkar ha uppstått är inte lätt att förstå, varken hur det är tänkt att fungera eller varför det genomförs. Möten på tu man hand mellan en nämndsordförande och en enskild politiker utanför den styrande koalitionen förefaller väldigt underligt, om inget samarbete föreligger dem emellan.
Det behövs definitivt en bredare delaktighet i politiken över lag, inte en allt snävare grupp av elitpolitiker som får större makt. Men, det ska ske i ordnad form och på ett korrekt sätt.
Tobias Josefsson