Det är en framgångsrik modell som i många decennier gett lugn och ro, stabilitet på arbetsmarknaden och högre reallöner för svenska arbetare. Den ger mer flexibilitet än någon lagstiftning någonsin kan – just för att den bygger på att de som bäst känner villkoren i varje bransch också är de som fattar besluten. Arbetarrörelsens båda grenar – fackföreningarna i LO och det politiska partiet Socialdemokraterna – värnar tillsammans denna modell.
Trots att den är så framgångsrik så är den svenska och nordiska modellen fortfarande inte tillräckligt känd – och ofta missförstådd. De senaste åren har vi till exempel sett att EU och Europafacket drivit på för gemensamma minimilöner på den inre marknaden. Vi förstår att det i länder med tradition av lagstiftade minimilöner finns en vilja till gemensamma regler men de måste också förstå och respektera vår modell med kollektivavtalsbaserade löner. Minimilöner har ingen plats på svensk arbetsmarknad.
Den svenska modellen är framgångsrik för att den är flexibel och anpassningsbar till nya situationer. Det visades när parterna förra året tog sitt ansvar och kom överens om ett nytt huvudavtal. Genom det kunde regeringen skrota det utredningsförslag som radikalt skulle ha ändrat villkoren för Sveriges löntagare negativt. De nya reglerna parterna förhandlat fram innebär delvis att företagen får mer flexibilitet, men det ger oss också det största omställningspaketet i modern tid. Nyligen gick den socialdemokratiska regeringen fram med förslag på ett omställningsstöd som kommer att ge tusentals löntagare möjligheten till vidareutbildning, kompetenshöjning och omställning. Vi kommer också att reglera användningen av hyvling av arbetstid.
Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas. Det säger vi i dag på kollektivavtalets dag, men även på årets alla andra dagar.