Dans

”Never grow old”
Koreograf: Paloma Madrid. Dansare: Paloma Madrid, Belén Maya och Ninos Josef.
Vadstena 6/10. Även Agora, Linköping 20/10; Teater Bråddgatan 34, Norrköping 22/10; Motala Folkets hus 3/11.

Koreografen Paloma Madrid säger sig ha eftersträvat en generös koreografi där dansarna utforskar sina livserfarenheter och dansberättelser ”granskade ur ett avkoloniserande perspektiv”. 

Ålder, kön och historia ska vara fria för tolkning. ”Tänk om jag har levt som man i femhundra år, innan jag hamnade i denna kropp – och ingen tar hänsyn till min historia!”, säger koreografen och dansaren. 

”Jag är både man och kvinna, kolonisatör och avkoloniserad. Inte bokstavligt men allt finns lagrat där.”

Intressanta tankar, angelägna att lyfta fram och svåra att lyckas gestalta så att man som publik leds in på nya tankar.  Hon vill dessutom bjuda in till ett universum där koreografi, scenografi, kostym och ljuddesign samverkar och ständigt påverkar dansarnas rörelser. 

Så hur fungerar det, en hösteftermiddag i en skolas gympasal?

Intrycket blir att föreställningen tycks vilja bära för många teman och känns överlastad. Inledningen är oändligt långsam, när två figurer – medan publiken kommer in i lokalen – rör sig långsamt som minutvisare över ett golv i starka färger, iklädda lika grälla dräkter. Man hör det svaga ljudet av deras kroppars rörelse, annars tyst. 

Strax blir det magisk show med itusågad dam, vilket övergår i flamencoartad dans till suggestiv musik. Scenrummet påminner om en nattklubb.

Ambitionen är att också växtriket ska få höras. Och paradoxalt nog är det då föreställningen blir tydligare. En av dansarna kopplar elektroder på en krukväxt och då hörs en kakafoni av ljud, ur vilken man tydligt hör Gretas Thunbergs röst och en bit av det starka tal hon nyligen höll till världsledarna i FN. 

Då framträder ett budskap: ”Never grow old”. Man kan också höra den manliga dansaren, Ninos Josef, svagt sjunga en bit av ”Idas sommarvisa”. Kanske en förstärkning av en av de många idéerna: väx inte upp, ifrågasätt – som ett barn skulle göra.

Långa partier är vackra men mycket gåtfulla och inåtvända. Helhetsintrycket blir att föreställningen är outgrundlig och överlastad. Mycket att förklara för barnen, om de är med, vilket de var i Vadstena. Men det kan ju vara en bra sak.