Halla är en tedrickande körledare i 40-plusåldern med en framtoning som andas mindfulness och harmoni. Åh, som man älskar sken som bedrar. Halla är nämligen också en klimataktivist som menar allvar. I inledningen av ”Woman at war” saboterar hon en kraftledning som matar ett stort miljöförstörande aluminiumverk och får fly från polisen över isländsk ödemark som värsta actionhjälten.

Med en sådan start är intresset fångat, minst sagt, och det hålls sedan uppe genom hela den vindlande historien som också kompliceras av att Halla plötsligt blir godkänd som adoptivmor, något hon för länge sedan räknat bort. Går det att vara mamma och radikal aktivist? Bör man ens försöka? Kanske är det bättre att rädda en person istället för att försöka ta sig an hela världens problem?

Regissören Benedikt Erlingsson ställer kloka frågor och berättar en mångbottnad och allvarlig historia med lätt handlag. Dramat står aldrig still och det strösslas med återkommande lätt absurt komiska inslag. En trio musiker materialiserar sig vid extra stressiga tillfällen och en stackars sate till cyklande turist hamnar ideligen i kläm vid de mest osannolika tillfällen.

Artikelbild

Halla (Halldóra Geirhardsdottir) genomför i hemlighet klimatsabotage i humoristiska och allvarliga ”Woman at war”.

Halldóra Geirhardsdottir har lite samma aura som Ann Petrén och spelar Halla som en stenhård idealist med mycket värme i ögonen. Hon övertygar även i rollen som Hallas tvillingsyster, en yogalärare på väg till Indien.

Det blir roligt. Och lustigt, på det viset som på engelska kallas quirky. Kanske lite väl ibland. Men Erlingsson fattar verkligen hur man skapar komedi som berör med tillhörande katarsis. Man hejar så mycket på Halla, även när hon går överstyr, att man nästan glömmer bort den verkliga storyn.

Men i en sista, gripande bild vidgar Erlingsson perspektivet på ett nästan gastkramande sätt. Det är svårt att tänka sig en mer relevant slutbild för vår tid. (TT)