Nobelpriset i fysik går i år till kanadensaren James Peebles och schweizarna Michel Mayor och Didier Queloz.

Peebles tilldelas ena halvan av priset "för bidrag till vår förståelse av universums utveckling och jordens plats i universum". I praktiken, skriver Kungliga Vetenskapsakademien, var James Peebles en av nyckelpersonerna när kosmologin, det vill säga läran om universums begynnelse och utveckling, gick från att ha bestått av mer eller mindre kvalificerade gissningar till att bli vetenskap.

I dag tror sig nämligen forskarna veta att universum skapades genom en gigantisk explosionsliknande händelse, big bang, för knappt 14 miljarder år sedan.

Artikelbild

Till en början var universum förhållandevis litet, extremt varmt och bestod av en tät partikelsoppa. Först efter 400 000 år hade rymden expanderat så pass mycket att denna soppa "bara" var några tusen grader varm, tillräckligt kall för att fotoner, det vill säga ljus, för första gången kunde röra sig fritt i rymden.

Varde ljus

Och det var detta, det allra första ljuset, som James Peebles blev intresserad av i mitten av 1960-talet. Detta nästan samtidigt som två radioastronomer av en slump fångade upp ett konstant brus som fanns överallt i universum och som de båda forskarna inte kunde bli av med. Det visade sig att detta brus var resterna från det allra första ljuset, men som nu – på grund av universums expansion – hade sträckts ut så att det inte längre var i form av synligt ljus, utan som mikrovågsstrålning. Dessutom hade detta ljus nu kylts ner till temperaturer nära den absoluta nollpunkten (-273 °C).

Det stora genombrottet för årets pris kom när James Peebles insåg att det, utifrån denna strålnings temperatur, inte bara gick att räkna ut hur mycket materia som skapades vid big bang – det gick också att förstå vilken avgörande betydelse ljusets frigörelse hade för hur materia senare kunde klumpa ihop sig till de galaxer och galaxhopar som finns i dag.

Artikelbild

Mystisk kraft

Det har också visat sig att denna så kallade bakgrundsstrålning innehåller svaret på en mängd andra frågor; som hur gammalt universum är, vad dess öde blir och hur mycket energi respektive materia det finns. Exempelvis har det visat sig att vi nu, tack vare James Peebles beräkningar, förstår att universum i praktiken är platt och att bara ynka fem procent av dess innehåll består av "vanlig" materia. 26 procent är mörk materia, medan hela 69 procent består av så kallad mörk energi, en hittills okänd kraft som tros ligga bakom det faktum att universum expanderar i en allt snabbare takt.

Inom sitt fält anses James Peebles vara något av en legend med ett flertal stora upptäckter bakom sig under sin 55 år långa karriär.

Till en början trodde jag själv inte på några större upptäckter. Det var först när ny teknik kom med hjälp av Nasa och andra, som jag började tro att det var möjligt. Men det har gått stegvis. Vart har alla dessa år tagit vägen?, frågade han sig själv retoriskt på presskonferensen.

Utomjordiskt liv

James Peebles har inget emot att dela priset med de båda schweiziska forskarna Michel Mayor och Didier Queloz. Tvärtom.

De belönas för sin upptäckt av den första planeten som roterar runt en egen, solliknande, stjärna utanför vårt eget solsystem; en upptäckt som öppnade möjligheten för utomjordiskt liv på allvar. Visserligen visade sig planeten ifråga, som befinner sig cirka 50 ljusår bort i Pegasus stjärnbild, vara allt annat än gästvänlig, men upptäckten anses vara så pass banbrytande att den är värd ett Nobelpris. För då, 1995, trodde de flesta att sådana planeter inte kunde existera. I dag, nästan 25 år senare, känner vi till tusentals så kallade exoplaneter.

Det verkar som om det finns väldigt många exoplaneter och en del av dem borde vara lämpliga för liv, lite beroende på hur vi definierar liv. Men det ironiska är att vi nog kan vara ganska säkra på att aldrig kommer att kunna se dessa planeter, säger James Peebles.