Jag får ofta förslag. Det här skulle du testa. Så får du se hur det är. Öppen för förslag ska man vara, det ger alltid extra kunskap och insikt om en sport att göra den från insidan. Det är aldrig som man tror, bilden man har och har skaffat sig från läktarplats blir alltid en annan. Att vara på banan är något annat.

Jag har i vår testserie tidigare smakat på sporter som fäktning, vattenpolo och skridsko. Inget var som jag trodde innan.

I söndags startade jag, utan våtdräkt och cykelbyxor, i mitt första triathlonlopp. Sprint kallades det visst i Motala triathlon, men för mig tog det nästan två timmar att simma 750 meter, cykla två mil och springa fem kilometer i Råssnäs.

Artikelbild

I mål skulle jag och jag var nöjd med det, första gången jag simmat i öppet vatten så långt. Det var simningen jag tycker var tuffast, i en triangelbana simmade man först mot vågorna, sedan med dem och sen fick man dem från sidan. Det blev många kallsupar. Första hundra meterna var det lite panikartat att försöka ta sig igenom den "krabba" sjön, sen lärde jag mig att gå in i mig själv, ta det lugnt och liksom gunga med. Man blev ett med sjön med ett stilla bröstsim. Med den taktiken var man snart på land igen.

En märklig känsla var skiftena mellan grenarna. Springa en kort bit efter simning till cykeln och sedan springa efter cyklingen. Lite gummiaktig kändes kroppen. Faktum är att jag tycker att det var tyngst i början på alla tre discipliner, tills man kom in i det.

Det som slog mig på triathlonloppet var också publikens engagemang, och flaggvakternas hejande. Plus att de andra deltagarna kändes som lagkompisar i sitt påhejande när man möttes. Med en oväntad "vågen" från en flaggvakt var man genast lite piggare och målet kändes omedelbart som lite mer nära förestående.

Tack till arrangerande Team Lewa sport för en minnesvärd upplevelse. Loppet gav mig en ny bild av triathlon.