Och IFK har minst sagt skaffat sig slagläge för att ta sig vidare ännu ett steg. Förlänga den här smått otroliga säsongen med ytterligare minst drygt en vecka.

För otrolig har den varit med allt som har hänt. Bara en sån sak som att laget som gjorde sitt första ispass på allmänhetens åkning i grannkommunen nu står med en halv skridskospets i en SM-kvartsfinal.

Ja, det är ju sånt som man tror bara kan hända i böcker typ Åshöjdens BK.

För i verkligheten så låter det ju nästan för bra för att vara sant. Men sant är det.

Lika sant som att mer eller mindre halva laget har åkt på skador eller sjukdomar under säsongen. Skador som fått spelare som lagt ner elitkarriären för ett halvt decennium sedan att göra comeback.

Och inte göra bort sig. Ja, det är ju också sånt som man nästan bara tror kan hända i den uppdiktade världen.

Men den här historien är inte uppdiktad. Den här historien har skrivits av en grupp bandyspelare som slutit sig samman och visat vad det går att göra om man är beredd att jobba till sista svettdroppen för varandra.

När laget alltid och i alla lägen är viktigare än jaget.

Då kan det som inte ter sig möjligt bli just möjligt. Och det är inte bara möjligt. För det är verkligt.

Det händer i eftermiddag och jag är säker på att varenda spelare i IFK Motala är beredda att göra det än gång till.

Tugga kilometervis med taggtråd för att göra varandra så bra det bara är möjligt. I varje situation och i varenda sekund som den här matchen pågår.

Men kommer det räcka då? Ja, jag tror det kommer göra det.

Ända faran jag kan se är att IFK helt plötsligt skulle bli rädda för att förlora. De har absolut ingen som helst anledning att vara det. För de har absolut ingenting att förlora.

Hur det än går i den där oljearenan så kan IFK stolta gå därifrån. De har presterat mer än vad någon hade kunnat begära den här säsongen.

Ja, en del skulle nog ha sagt att man hade varit tokig om man idag för två år sedan hade sagt att IFK Motala skulle spela slutspel nu.

Men det är lätt för en annan som inte spelar att säga det. Som spelare funkar det ju inte så.

Då är ju det man gjort glömt och det är nästa match som räknas. Vinner man inte den. Ja, då är det ju bara mörker.

Säsongen slut, det roliga över och inga mer kapitel att skriva.

Och jag är rätt säker på att den där gruppen som ägnat så många timmar tillsammans i buss på väg till en bandyarena någonstans i Sverige denna vinter vill skriva ett till.

Så runt 18.00 i kväll så tror jag att kapten Erik Ivarsson skriker sig hesare än på länge.